Vivian Stanshall | |||
![]() Vivian med bulldogen hans Bones i Shepperton i England, 1980 | |||
Fødd | 21. mars 1943 | ||
---|---|---|---|
Fødestad | Shillingford i Oxfordshire i England | ||
Død | 5. mars 1995 (51 år) | ||
Dødsstad | Muswell Hill i London i England | ||
Fødenamn | Victor Anthony Stanshall | ||
Alias | Vivian Stanshall, Viv Stanshall | ||
Opphav | Storbritannia | ||
Aktiv | 1965–1995 | ||
Sjanger | Rock and roll, satire, talte ord, komedierock, psykedelisk pop, trad jazz, avantgarde | ||
Instrument | Vokal, trompet, trombone, gitar, klaverinstrument, perkusjon, fløyte, blokkfløyte, ukulele, mandolin, banjo, harpe, munnspel, kazoo | ||
Stemmetype | baryton | ||
Tilknytte artistar | Bonzo Dog Band Grimms | ||
Plateselskap | Warner Bros., Liberty, Charisma, Polydor | ||
Verka som | Musikar, visesongar, multi-instrumentalist, komedie, radioprogramleiar, forteljar, diktar, skodespelar, forfattar |
Vivian Stanshall (21. mars 1943 som Victor Anthony Stanshall–5. mars 1995)[1] var ein engelsk songar-låtskrivar,[2] musikar, skodespelar, diktar og komikar, mest kjend for arbeidet sitt i Bonzo Dog Doo-Dah Band, for utforskinga hans av britisk overklasse i Sir Henry at Rawlinson End (ein radioserie for John Peel og sidan ein film), og som seremonimeister på Mike Oldfield-albumet Tubular Bells.[3]