Albertkoppel

Albertkoppel är en typ av centralkoppel som främst kommit till användning för lättare järnvägsfordon och spårvagnar.

Koppeltypen konstruerades på 1920-talet för att ersätta det tidigare vanligen använda trumpetkopplet, en koppelanordning som orsakade en hel del personskador. Konstruktören var Karl Albert^[1], direktör för Spårvägen i den tyska staden Krefeld i tiden efter första världskriget. Albert är en koppeltyp som kan beskrivas som en handske med ett finger och en "hylsa". Fingret passar in i nästa koppels hylsa. Låsning sker manuellt med två sprintar. Till varje koppel hör en sprint.

Koppeltypen började användas av Göteborgs spårvägar under tidigt 1930-tal, där den också kom att ersätta trumpetkopplen.

Göteborgs spårvägars nyare vagntyper M31 och M32 är utrustade med albertkoppel. Albert finns också på nästan alla Spårvägssällskapet Ringliniens museala vagnar, utom två trallor som har trumpetkoppel. Pedalvagnarna (M25, M28 och M29) är dock utrustade med Scharfenbergkoppel, vilket också var fallet med vagntypen M21 innan den byggdes om till M31 och då försågs med albertkoppel.

I spårvagnstrafiken i Stockholm introducerades albertkopplet först med vagntypen A13 (de så kallade Örbyvagnarna) år 1930. Senare byttes de äldre trumpetkopplen ut även på andra vagntyper och koppeltypen kom att bli den vanligaste i Stockholm. Arbetsfordon i tunnelbanan är alltjämt utrustade albertkoppel.

Äldre rälsbussar, dressiner och andra lättare järnvägsfordon är eller har också varit utrustade med koppel av alberttyp, på dåvarande Statens järnvägar exempelvis rälsbusstypen Yo1t. Kopplet och snarlika konstruktioner har förekommit vid flertalet spårvägar i Europa. Dock är olika varianter av Scharfenbergkoppel och liknande lösningar den vanligaste koppelanordningen på modernare spårvagnar.