Andra Petrusbrevet | |
Nya testamentet | |
![]() Andra Petrusbrevets inledning med början på det högra uppslaget i det äldsta textvittnet, P72 från ca år 300. | |
Författare och datering | |
---|---|
Föreslagna författare | okänd |
Datering | 100–150. |
Originalspråk | grekiska |
Äldsta handskriftsfynd | P72, från ca år 300 |
Innehåll | |
Huvudsaklig genre | Nytestamentligt brev katolskt brev |
Antal kapitel | 3 |
Andra Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή β’ eller bara Πέτρου β’)[1] är en skrift som ingår i Nya testamentets brevlitteratur. Författaren utger sig för att vara Jesu lärjunge Simon Petrus,[2] men nästan alla nytestamentliga forskare anser att brevet är en pseudepigrafi[3] som har skrivits i Petrus namn för att erhålla auktoritet.[4] Brevet tillhör, tillsammans med Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, de tre Johannesbreven och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.[5]
Andra Petrusbrevet bygger i stor omfattning på det tidigare Judasbrevet.[6] Det tar upp förhållanden som är aktuella vid en senare tid än när Petrus antas ha verkat, och betraktar Paulus brev som auktoritativ skrift.[7] Författaren bemöter anklagelser som riktas mot kristendomen för att Jesus ännu inte har kommit (grekiska: παρουσία, parousia) och det uppenbarligen har förflutit lång tid utan att något har hänt. Brevet är skrivet på en utsökt grekiska av någon som behärskade språket,[8] och det är osannolikt att Petrus, en arameisktalande fiskare från Galileen, skulle ha kunnat skriva det.[9] Författaren var troligen en okänd skolad hellenistisk (jude-)kristen, som ville förse sin kyrka med en skrift som kunde vara till hjälp för att hantera den problematik som uppkommit av att det hade gått lång tid utan att Jesus hade kommit.[10]
Andra Petrusbrevet var mycket litet använt i den tidiga kyrkan och dess äkthet var starkt ifrågasatt. Det var bland de sista böckerna att upptas i den nytestamentliga kanon, och det var med svårighet och efter lång tid som brevet slutligen erhöll sin plats.[4] Skriften är också allmänt ansedd som Nya testamentets yngsta[11] och den brukar dateras till första halvan av 100-talet,[4] kanske oftast närmare mitten än början av detsamma.[8]
Brevet förbigås många gånger utan större intresse, dels för att texten är så kort, dels för att så många antar att brevet inte är äkta.[12] Även de som finner förtjänster med brevet brukar inte räkna det till de viktigaste i Nya testamentet, och det har därför heller inte varit föremål för några omfattande studier.[13]