Bitumen

Bitumen (betoningen ligger på andra stavelsen [bitu´men])^[1] är ett bindemedel bestående av kolväten. Det framställs ur petroleum och benämns i vissa fall populärt asfalt. Det används som bindemedel i ytbeläggning för körbara ytor (asfaltbetong), och som ytlager på takpapp och vissa isoleringsmaterial.

Bitumen är även benämningen på naturligt förekommande tjockare petroleumsammansättningar. De som i naturligt tillstånd är knådbara brukar annars kallas ozokerit eller jordvax, de som är fasta men möjliga att skära med kniv kallas jordbeck, medan de spröda fasta varianterna kallas asfalt eller asfaltit.^[2]

Av bitumen impregnerade bergarter kallas bituminösa. Exempel på bituminösa skiffrar är alunskiffer och brandskiffer, av bituminös kalksten orsten, bituminös stenkol bituminit.^[2]

Vid raffinering av råolja är bitumen det tyngsta användbara ämne som återstår efter processen. Bitumen består således av en mängd olika molekyler med hög kokpunkt. Vissa råoljor är dock för lätta för att kunna innehålla något bitumen. En bra råolja för framställning av bitumen kommer från trakterna runt Venezuela, så kallat Laguna eller Boscan. Laguna har varit dominerande under flera decennier i Sverige. De senaste åren har dock tillgången varierat.

Konsistensen hos bitumen varierar med temperaturen och under vilken tid belastningen tillåts verka. Vid höga temperaturer, typiskt över 120 grader, är de flesta bitumen som används i Sverige i flytande form. I rumstemperatur är bitumen hårt medan det vid låga vintertemperaturer i det närmaste saknar flytande förmåga och är både hårt och elastiskt. Analogt är bitumen mjukt vid långsamma belastningar såsom vid årstidsbundna rörelser i marken, och styvt vid snabba belastningar såsom vid överfarter av fordon. För att beskriva bitumens egenskaper med avseende på konsistens används teorier inom reologi.

I varma länder/vägar med hög trafik används bitumen som är hårdare eftersom värmen och belastningen annars trycker undan beläggningen och gör vägen spårig. I kalla länder/vägar med lite trafik används bitumen som är mjukare, eftersom vägen annars riskerar att spricka sönder när underliggande lager rör på sig, antingen på grund av tjäle eller för att vägens underbyggnad inte är lika djup som för en högtrafikerad väg.