Carl Snoilsky | |
![]() | |
Född | 8 september 1841 Stockholm |
---|---|
Död | 19 maj 1903 (61 år) Stockholm |
Yrke | Författare Diplomat Riksbibliotekarie |
Nationalitet | ![]() |
Språk | svenska[1] |
Verksam | 1861-1903 |
Debutverk | Smådikter (1861) |
Sida på Wikisource | Författare:Carl Snoilsky |
Carl Johan Gustaf Snoilsky, född 8 september 1841 i Stockholm, död där 19 maj 1903, var en svensk skald, diplomat och biblioteksman. Han var son till Nils Snoilsky och Sigrid, född Banér, och tillhörde grevliga ätten Snoilsky. Han blev ledamot av Svenska akademien 1876. I samband med skilsmässa och omgifte flyttade han 1879 utomlands och bodde då framförallt i Dresden i Tyskland. Han återvände 1890 till Sverige, då han blev överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket. Under sina vid Uppsala universitet var han medlem av Namnlösa sällskapet. Snoilsky kallades 1893 till filosofie hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala. Han blev 1895 hedersledamot av Vitterhetsakademien och av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. En medalj över honom slogs 1887.
Snoilsky fick med sin andra hustru, friherrinnan Ebba Fredrika Eleonora Ruuth (död 1917), dottern Elisabeth (1883–1979), gift 1906 med preussiske kammarherren Richard Karl Benno Erdmann von Heynitz (död 1960), vars släkt ännu äger Schloss Heynitz, nära Meissen i Sachsen, Tyskland.
Den grevliga ätten Snoilsky utslocknade på manssidan med sonen, underlöjtnant Carl Emil Snoilsky (född 1880), vilken avled ogift den 8 september 1903, mindre än 3 månader efter fadern. [2]