Conatus

Conatus (av latinet: ansträngning; bemödande; impuls, benägenhet, tendens; bedrivande; strävan) är en term som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ett ting att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv.^[1] Detta ”ting” kan vara medvetande eller materia, men även en kombination av båda. Genom årtusendena har många olika definitioner och behandlingar formulerats av filosofer. De viktigaste av dessa innefattar 1600-talsfilosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz, tillsammans med den samtida empiristen Thomas Hobbes.^[2] Conatus kan syfta på den instinktiva ”viljan att leva” hos djur eller på diverse metafysiska teorier om rörelser och tröghet.^[3] Begreppet kopplas ofta samman med Guds vilja i en panteistisk syn på naturen.^[2][4] Begreppet kan delas upp i separata definitioner för medvetandet och kroppen, eller till och med särskiljas i fråga om centrifugalkraft eller tröghet.^[5]

Termens historia präglas av en rad subtila vändningar gällande mening och klarlägganden, utvecklad under loppet av två och ett halvt millennium. Efter att den formulerades i det antika Grekland satte efterföljande filosofer som upptog termen sin egen personliga prägel på begreppet och utvecklade var och en termen olikt så att den nu inte har någon konkret och allmänt accepterad definition.^[3] De tidigaste författarna som diskuterade conatus skrev huvudsakligen på latin, och använde den därför inte bara som en teknisk term utan som ett vanligt ord och i en allmän bemärkelse. Conatus är, naturligtvis, mer än bara en latinsk particip. I äldre texter är den tekniska användningen svår att särskilja från den mer vanliga, och de är också svåra att skilja på i översättningar. Idag används conatus sällan i den tekniska bemärkelsen, eftersom modern fysik använder begrepp som tröghet och bevarande av rörelsemängd som har ersatt det. Det har likväl utövat ett betydande inflytande på 1800- och 1900-talstänkare som Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och Louis Dumont.