De Oratore (fullständig titel De oratore ad Quintum fratrem libri tres, Tre böcker om talaren tillägnade brodern Quintus, ej att förväxla med Orator)[1] är en avhandling i retorik uppdelad i tre böcker skrivna av Marcus Tullius Cicero år 55 f.Kr. Avhandlingen är dedikerad till Ciceros bror Quintus, och är huvudsakligen utformad som en dialog mellan de två talarna Lucius Licinius Crassus och Marcus Antonius. Dialogen ska ha utspelat sig år 91 f.Kr.[2] Den första boken behandlar vältalighetens begrepp och talarens utbildning, den andra talarens metodiska arbete och den tredje stoffets utformning och talets förmedling.[3] Cicero själv menade att De Oratore omfattar hela den retorikteori som tidigare fastställts av Isokrates och Aristoteles.[2]
De Oratore betraktas som Ciceros främsta avhandling om retorik och har förblivit en av de viktigaste redogörelserna för retorikens plats i samhället. Medan flera av hans andra behandlingar av ämnet är av en mer teknisk karaktär så låter Cicero istället dialogens huvudpersoner Crassus och Antonius förmedla insikter om retorik och talekonst i De Oratore. I konversation med andra karaktärer diskuterar de sådant som filosofins plats i utbildning och samhällsfrågor, förhållandet mellan muntlighet och skriftlighet, förhållandet mellan naturlig talang och hård träning och följderna av kreativitet och intelligens i inventeringen av ett tals innehåll.[4]
Under renässansen återupptäcktes De Oratore och blev den näst mest tryckta boken efter Gutenbergs bibel. Sedan dess har avhandlingen ständigt prisats både för sina insikter i retorik och som en indirekt standard för utbildning.[4]