Deponensverb

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Deponensverb (/de'po:nens/, /de'på:nens/) är verb som har en passiv form men som i själva verket har en aktiv funktion.

På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s. Några exempel på är andas, färdas, hoppas, lyckas, som alla ser ut som passivumformer av aktiva verb (anda, färda, och så vidare). Dessa verb har en aktiv funktion i satser som "Vi andas luft", "De färdas snabbt", "Jag hoppas det", "Hon lyckas alltid", men det finns inte längre någon motsvarande aktiv form (*Vi andar luft, *Jag hoppar det). Dessa former fanns dock i fornsvenska och fortfarande i norska och danska (Vi ånder luft, Jeg håper det).

De svenska deponensverben är alltså de verb där formen utan -s har fallit ur bruk.

Deponensverb återfinns även i grekiska, latin och sanskrit. Här handlar det om verb som hade aktiv och mediopassiv (motsvarar på svenska passiv och reflexiv) form i urindoeuropeiskan, men där den aktiva formen fallit ur bruk.

Några exempel på latinska deponensverb är loquor, att tala, evagor, att överskrida och iocor, att skämta ^[1].

Deponensverb finns även i icke-indoeuropeiska språk som japanska.