Developmental coordination disorder (DCD), även termer som utvecklingsmotorisk koordinationsstörning, utvecklingsdyspraxi eller helt enkelt dyspraxi används (från antikgrekiskpraxis "aktivitet"), är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av försämrad koordination av rörelser. Diagnosen kännetecknas av svårigheter i fin- och/eller grovmotoriska rörelser som stör aktiviteter i det dagliga livet. Nivån av motoriska färdigheter är väsentligt lägre än vad som förväntas med tanke på individens ålder. Svårigheterna kan uppträda som klumpighet, långsamhet och felaktig utförande av motorik (t.ex. att fånga föremål, använda bestick, handstil, cykla, använda verktyg eller delta i lagsporter eller simning).
En diagnos av DCD uppnås endast i frånvaro av andra neurologiska funktionsnedsättningar såsom cerebral pares, multipel skleros eller Parkinsons sjukdom. Tillståndet är livslångt och debuterar i tidig barndom.[1]
American Psychiatric Association (APA)'s Diagnostic and Statistical Manual, DSM-5 klassificerar Developmental Coordination Disorder (DCD) som en motorisk störning.[2] Det beskrivs ofta som en störning i färdighetsinlärning eller motorisk inlärning, där inlärning och genomförande av samordnade motoriska färdigheter är väsentligt lägre än vad som förväntas med tanke på individens ålder.[3] Olika utvecklingsområden kan påverkas av DCD och dessa kan kvarstå även i vuxen ålder.[1][4][5]
Hos barn kan DCD visa sig som försenad utveckling av sittande, krypande, gång; dålig förmåga eller svårigheter med aktiviteter som springa, hoppa, kasta/fånga, idrotta och simma. Även längre tempo, frekvent snubbling och blåmärken, dålig handstil, svårigheter att använda bestick eller knyta skosnören.[6]
Bevis från forskning och klinisk praxis indikerar att DCD inte bara är en fysisk nedsättning, och det kan finnas brister i exekutiva funktioner, beteendeorganisation och emotionell reglering som sträcker sig bortom de motoriska funktionsnedsättningarna och som är oberoende av diagnoser av samsjuklighet.[7]