Emma Goldman

Emma Goldman
Goldman, omkring 1911.
Född	27 juni 1869 Kovno, guvernementet Kovno, Kejsardömet Ryssland
Död	14 maj 1940 (70 år) Toronto, Kanada
Begravd	Haymarket Martyrs' Monument[1]
Nationalitet	Ryska
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland, USA[2], Storbritannien[2][3], Litauen[3] och Frankrike[3]
Sysselsättning	författare, agitator, feminist
Känd för	anarkistisk aktivism
Influerad av	Nietzsche, Thoreau, Emerson, Kropotkin, Bakunin, Stirner, Wollstonecraft, Oscar Wilde
Make	Jacob Kershner[4]
Partner	Alexander Berkman[5]
Namnteckning
Redigera Wikidata

Emma Goldman, född 27 juni 1869 i Kovno i nuvarande Litauen, död 14 maj 1940 i Toronto, var en rysk-amerikansk anarkist, känd för sin politiska aktivism och slagkraftiga talekonst, samt sitt författarskap. Hon skrev sex böcker och hundratals pamfletter och artiklar. Därutöver har många av den stora mängd tal hon höll under sin levnad publicerats, liksom delar av hennes omfattande brevkorrespondens under exilåren.^[6] Hon betraktades av sina anhängare som en fritänkande "rebellkvinna", och av sina kritiker som en förespråkare för politiskt våld och blodig revolution.^[7]

Emma Goldmans familj var ortodoxt judisk. Goldman hade ett turbulent förhållande till sin far. Även om hon gick i skola i Königsberg vägrade han att låta henne fortsätta sin utbildning när familjen flyttade till Sankt Petersburg. Hon fortsatte att läsa flitigt på egen hand och utbildade sig själv om dåtidens politik. Tillsammans med sin syster Helena flyttade hon vid 16 års ålder till Rochester i delstaten New York i USA. Hon gifte sig 1887 men skilde sig strax därefter och flyttade till New York. Hon drogs till anarkismen efter Haymarketmassakern, och tränades i att hålla offentliga tal av Johann Most, varefter hon blev en välkänd föreläsare som lockade stora åhörarskaror. Vid den tiden inledde hon också ett förhållande med Alexander Berkman, som skulle komma att bli hennes närmaste vän och kamrat livet ut. De planerade tillsammans att mörda Henry Clay Frick som en handlingens propaganda. Frick överlevde och Berkman dömdes till 22 års fängelse. Goldman fängslades själv ett antal gånger under de efterföljande åren för "anstiftan till upplopp" och illegal utdelning av information om födelsekontroll. Hon gav också ut en anarkistisk tidning vid namnet Mother Earth.

År 1917 dömdes Goldman och Berkman till två års fängelse för att ha försökt "förmå personer att inte registrera sig" till den nyutfärdade inkallelsen till militärtjänst. Efter att de släppts från fängelset arresterades de båda – tillsammans med hundratals andra – och deporterades till Ryssland. Goldman var inledningsvis positivt inställd till bolsjevikernas revolution, men vände snart och kritiserade det förekommande våldet och undertryckandet av kritiska röster. Hon skrev en bok om sina erfarenheter, My Disillusionment in Russia, som utkom 1923. Samtidigt som hon flyttade runt mellan olika länder – England, Kanada och Frankrike – skrev hon en självbiografi vid namn Living My Life, och flyttade därefter till Spanien för att delta i inbördeskriget. Hon dog i Toronto 1940.

Goldman spelade en avgörande roll i utvecklandet av den anarkistiska samhällsfilosofin i USA och Europa under första hälften av 1900-talet. Även om hon förhöll sig likgiltig till feminismens strävan efter kvinnlig rösträtt, utvecklade hon nya sätt att införliva könspolitik i anarkismen. Hon talade och skrev om en rad frågor, som fängelsestraff, ateism, yttrandefrihet, militarism, kapitalism, äktenskap och fri kärlek.

När Goldman återupptäcktes av den nya vänsterrörelsen och feminister på 1960- och 70-talet var hennes ifrågasättande inställning till kvinnlig rösträtt nedtonad, liksom hennes frikostiga syn på våldsanvändning. Det var främst hennes absoluta övertygelse om individens rätt till frihet och självbestämmande – socialt och politiskt, men inte minst i sexuellt hänseende – som vann genomslag.