Grimms lag är en ljudlag som tillsammans med Verners lag beskriver den germanska ljudskridningen. Denna skiftade klusilerna i urindoeuropeiska till nya ljud i urgermanskan, och måste ha inträffat på ett tidigt stadium, kanske redan när språkområdet ifråga övergick till indoeuropeiska, under det första årtusendet f.Kr. Notera att genom kentumiseringen hade de urindoeuropeiska palatovelarerna *ḱ, *ǵ, *ǵʰ redan sammansmält med de rena velarerna *k, *g, *gʰ när den germanska ljudskridningen inträffade.
Ljudskridningen består av tre på varandra följande faser:
Lagen formulerades av Jacob Grimm i Deutsche Grammatik (2:a uppl. 1822), men hade redan föregripits av bland andra Friedrich von Schlegel 1806 och Rasmus Christian Rask 1818. Grimm själv avsåg med die Deutsche Lautverschiebung såväl den germanska ("första") ljudskridningen som den högtyska ("andra") ljudskridningen.
Labialer | Koronaler | Velarer | Labiovelarer | |
---|---|---|---|---|
Tonlösa klusiler | p → f | t → þ | k → h | kʷ → hw |
Tonande klusiler | b → p | d → t | g → k | gʷ → kw |
Aspirerade klusiler | bʰ → b | dʰ → d | gʰ → g | gʷʰ → gw |
Not: /f, þ, h/ uttalades antagligen snarast [ɸ, θ, x], då detta är de frikativor som har samma artikulationsställen som klusilerna [p, t, k].
Följande regelmässiga undantag finns till Grimms lag:
En ny teori om glottalisering av klusiler i protoindoeuropeiska, glottalteorin, framfördes under 1980-talet av två sovjetiska språkforskare, georgiern Tamaz Gamqrelidze och ryssen Vjatjeslav Ivanov, och av den amerikanska språkforskaren Paul Hopper. Enligt denna teori skulle den germanska ljudskridningen inte ha ägt rum på det sätt som den är beskriven i Grimms lag.