Hjadningakampen

Hjadningakampen (Hjaðningavíg, Hjaðninga él) är en gammal sägen i nordisk mytologi om den eviga tvekampen mellan två härar ledda av de båda överkungarna Hedin (Heðinn) och Högne (Hǫgni). Striden är föranledd av att Hedin bortfört Högnes dotter Hild. På grund av en förbannelse kommer slaget aldrig till något avgörande, utan måste upprepas dag efter dag ända fram till Ragnarök, där Hild varje natt återuppväcker de fallna kämparna.

De främsta källorna till denna sägen är Snorres Edda (Skáldskaparmál, kapitel 50), Ragnarsdrápa av Brage Boddason samt Gesta Danorum av Saxo Grammaticus (femte boken, del 2). Sägnens handling har också bevarats i den shetländska folksången Hildina, upptecknad på 1700-talet på ön Foula. Sägnen är antydd i den anglosaxiska dikten Wídsíð samt i det tyska Kudrunkvädet. Illustrationer till sägnen finns på två gotländska bildstenar.

Den utförligaste skildringen av Hjadningakampen finns i den sena Sörletåten (Sǫrla þáttr). Här påstås att “den eviga striden” faktiskt tog slut efter 143 år, tack vare rådigt ingripande av en av Olav Tryggvasons män. Samtliga kämpar var då hjärtligt trötta på att slåss. Handlingen i denna kortsaga är dock så förvanskad att den kan ses som “ett medeltida skämtstycke som har mycket litet med hedniska myter att göra”.^[1]

En parodi på sägnen finns i den isländska långdikten Skíðaríma från omkring år 1400. Här sätts likhetstecken mellan Hjadningaviget och enhärjarnas strider i Valhall. Att dessa båda myter i grunden är samma, därom är forskningen ense med parodiförfattaren.^[2]