Insulin är ett blodsockerreglerande peptidhormon som utsöndras som svar på förhöjda nivåer av glukos i blodet. Utsöndringen stimuleras också av förhöjd aminosyrakoncentration i blodet. Utsöndringen ökar därmed exempelvis vid måltid. Ökad aktivitet i sympatiska nervsystemet hämmar utsöndringen av insulin, och parasympatiska nervsystemet stimulerar insulinutsöndringen. Insulinets främsta effekt är att öka cellernas förmåga att ta upp näringsämnen.[1]
Insulin bildas i betaceller som finns i de Langerhanska öarna i bukspottkörteln. Dessa finns hos högre ryggradsdjur i bukspottkörteln, medan de hos rundmunnar bildar ett separat organ. Hos insekter utsöndras insulinet från hjärnan.[2]
Glukagon har motsatt effekt jämfört med insulin.[1]
Diabetes är en grupp sjukdomar där insulin spelar stor roll och en behandling är att tillföra syntetiskt insulin. Frederick G. Banting och John Macleod tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1923 för upptäckten av insulin som ledde till effektiv behandling.[3]