Islamiska expansionen

Islamiska expansionen, på arabiska Fatah, فتح, är den snabba territoriella utvidgning mellan åren 632 och 750 e. Kr. som den nya religionen islam gjorde. Religionens grundare, profeten Muhammed, hade varit den som enade beduinstammarna inom Arabiska halvön under islam och utbredningen av religionen fortsatte efter hans död år 632 utanför halvöns gränser.

Den islamiska expansionen utgör inledningen på den muslimska guldåldern. Den kallas också muslimska expansionen och arabiska expansionen^[1]. Den muslimska guldåldern är den kulturella och vetenskapliga dominans som följde de militära erövringarna och som brukar anges vara från 700-talet till mitten på 1200-talet.

Under det första århundradet efter Muhammeds död expanderade riket snabbt under de fyra första kaliferna, och sen umayyaderna. Riket växte långt utanför arabiska halvön västerut över Nordafrika och långt upp på Iberiska halvön och österut ända till Indiska halvön över Mellanöstern och Centralasien. Abbasiderna övertog makten från umayyaderna år 750 och expansionen avbröts i öst och väst, även om enklaver uppstod under kortare tid till exempel i södra Frankrike kring fortet Fraxinet och i södra Italien och på Sicilien på 800-talet. Expansionen fortsatte delvis söderut över Sudan och Östafrika även efter 750-talet.