Jojk (nordsamiska: luohti eller juoiggus, lulesamiska: vuolle, sydsamiska: vuelie, umesamiska: vuöllie, skoltsamiska: leu'dd) är ett urgammalt samiskt sångsätt och fungerar som en kulturbärande del av den samiska traditionen. Det svenska ordet jojka kommer ursprungligen från det nordsamiska verbet juoigat, som med små variationer återfinns i alla samiska språk.[1]
En jojk kan, men måste inte innehålla några ord eller meningar: dessa kallas dájahusat på nordsamiska och tsåbmat på lulesamiska[2]. Jojkmelodier innehåller ibland bara ljud och förmedlar budskap och känslor med hjälp av dessa.[3] Rytmen, melodin och den eventuella texten skapar tillsammans en helhet som förmedlar jojkens innebörd.[4] Själva jojkens innehåll kan variera, renen är återkommande, likaså naturen och känslor.[1] Helt ovanligt är inte heller att den är kristen.[1] När det kommer till de religiösa jojkarna och så kallad andlig sång är det dock inte alltid glasklart vad som är vad.[1]
Jojken har traditionellt utförts ensam och ensamheten fungerar också som ett sätt för jojkaren komma i kontakt med sig själv.[1][4] Traditionellt användes också jojken tillsammans med den samiska trumman i vissa religiösa ceremonier.[5] En jojk handlar ej om något eller någon, man jojkar till exempel inte om en känsla eller person, utan istället som om man vore den känslan eller personen.[3]
Teknikmässigt kan jojk likna sångsätt från andra kulturer, till exempel sångtekniker hos vissa nordamerikanska ursprungsfolk. Men det bredare fenomenet icke-verbal sång återfinns på många håll i världen, i vitt skilda genrer och vid olika tillfällen i historien.
Samma teknik används även inom den Tornedalska musiktraditionen.[6]