Joni Mitchell

Joni Mitchell
Joni Mitchell 2021.
Födelsenamn	Roberta Joan Anderson
Född	7 november 1943 (81 år) Fort Macleod, Alberta, Kanada
Genrer	Singer-songwriter, folkpop, sophistipop
Roll	Sångare, musiker, låtskrivare, konstnär
Instrument	Sång, gitarr, piano, dulcimer, ukulele
År som aktiv	1964–2002, 2006–2007, 2013, 2022–
Skivbolag	Reprise Records, Asylum Records, Geffen Records, Nonesuch Records, Hear Music
Artistsamarbeten	Buffy Sainte-Marie, Leonard Cohen, Bob Dylan, Joan Baez, Crosby, Stills, Nash and Young, James Taylor, L.A. Express, Jaco Pastorius, Wayne Shorter, Herbie Hancock, Charles Mingus, Larry Klein, Thomas Dolby, David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash, Neil Young, Glenn Frey
Webbplats	www.jonimitchell.com
Namnteckning
Utmärkelser Grammy Award för bästa etniska eller folk-inspelning (1969)[1] Grammy Award för bästa arrangemang (1974)[1] Canadian Music Hall of Fame (1981)[1] Grammy Award för bästa förpackning (1995)[1] Grammy Award för bästa popalbum (1995)[1] Grammy Award för bästa popalbum (1995) Rock and Roll Hall of Fame (1997)[1] Grammy Hall of Fame Award (1998)[1] Grammy Award för bästa traditionella popsångsalbum (2000)[1] Canada's Walk of Fame (2000)[1] Juno Award för årets jazzsångalbum (2001)[1] Grammy Lifetime Achievement Award (2001)[1] Grammy Lifetime Achievement Award (2002)[1] Grammy Award för bästa popinstrumentala framförande (2007)[1] Grammy Award för årets album (2007)[1] Jack Richardson Producer of the Year Award (2008)[1] Kennedy Center Honors (2021) Gershwin Prize (2023)[2][3] Canadian Songwriters Hall of Fame[1] Companion av Kanadaorden[1] Polarpriset[1]

Joni Mitchell, CC, ursprungligen Roberta Joan Anderson, född den 7 november 1943 i Fort Macleod i Alberta, är en kanadensisk-amerikansk singer-songwriter.^[4] Mitchells gärning lovordas av musikkritiker, och hennes vittgående och genreöverskridande inflytande är väl omvittnat. Med låtar som "Big Yellow Taxi" och "Woodstock" blev Mitchell stilbildande för en hel generation och tidsepok. Tidskriften Rolling Stone har beskrivit henne som en av de största låtskrivarna någonsin,^[5] och AllMusic har hävdat att hon med tiden kommer att framstå som den viktigaste och mest inflytelserika kvinnliga artisten från den senare delen av 1900-talet.^[6] Hennes sångtexter har vunnit erkännande för den välutvecklade poesi med vilken hon belyser såväl samhälleliga och miljömässiga frågor, som privata känslor av romantisk längtan och glädje; förvirring och gäckade förhoppningar. Hennes album Blue (1971) har rankats som det trettionde bästa någonsin av tidskriften Rolling Stone.^[7] Hon tilldelades Polarpriset 1996.

Mitchell började sjunga på små nattklubbar i Saskatchewan och västra Kanada, för att sedan bli gatumusikant och underhållare på nattklubbar i Toronto. 1965 flyttade hon till USA och började turnera. Några av hennes låtar ("Urge for Going", "Chelsea Morning", "Both Sides, Now", "The Circle Game") började framföras av folkmusiker vilket fick till följd att hon skrev kontrakt med Reprise Records och spelade in sitt debutalbum 1968.^[8]

Joni Mitchells kompositioner blev allt mer rytmiskt och harmoniskt komplexa när hon började utforska jazzen och då hon med sin klara röst,^[9] sina alternativa gitarrstämningar och särpräglade pianospel blandade den med influenser från rock and roll, R&B, klassisk musik och världsmusik. Under slutet av 1970-talet hade hon ett nära samarbete med framstående jazzmusiker, däribland Jaco Pastorius, Wayne Shorter, Herbie Hancock och Pat Metheny samt Charles Mingus, som ville att hon skulle hjälpa honom med hans sista inspelning.^[10] Hon återvände sedan till popmusiken, tog till sig den elektroniska musiken och engagerade sig i politiska protester.

Hon har producerat de flesta av sina skivor själv, däribland alla sina verk från 1970-talet, och hon har utformat sina egna skivomslag genom hela sin karriär. Öppet kritisk till musikindustrin slutade hon turnera och utgav sitt sjuttonde och sista studioalbum 2007. Hon beskriver sig själv som en bildkonstnär som av omständigheter letts in på andra vägar.^[11]