Kanaan

Kanaan är i Gamla testamentet i Bibeln namnet på landet väster om floden Jordan, senare känt som kungariket Israel och - efter det israelitiska folkets splittring i två riken - sydriket Juda respektive nordriket Israel. Området erövrades i omgångar av Assyrier, Babylonier, Perser och Makedonier (Alexander den Store), med viss självständighet under de judiska Mackabéerna, innan Romarriket erövrade det. I ^[1]Nya Testamentet är den romerska provinsen benämnd Judéen resp Samarien och Galiléen och de regeras periodvis under lydkungar som Herodes den Store och hans söner. Från ca 120 e.Kr. Syria Palaestina som romarna kallade landet efter judarnas gamla fiender, de grekiska filistéerna, för att förnedra judarna - samt i nutid staten Israel och de palestinska områdena Gazaremsan resp. Västbanken. Namnet Kanaan är även känt från äldre egyptiska källor, och landet tillhörde tidvis det forntida Egypten.

Enligt judarnas heliga skrifter och Gamla Testamentet är Kanaan "det förlovade landet", det som Gud lovade dem på Abrahams tid och dit de vandrade i fyrtio år under det av Moses ledda uttåget, Exodus, ur Egypten efter att Israels tolv stammar förökade sig där. Först som Faraos gäster, men många generationer senare som slavar.

Kanaan är även namnet på en son till Ham, som i sin tur är son till Noa. (1 Mos 10:6)