En artikel i Wikipedias serie om |
Anglikanism |
---|
Bakgrund och historia |
Keltisk kristendom är ett samlingsnamn för vissa företeelser inom kristendomen så som den utövades i den keltisktalande världen under tidig medeltid.[1] Olika författare har haft olika syn; en del har beskrivit förekomsten av en utpräglad keltisk kyrka som utövade chalcedonsk kristendom, som enade de keltiska folken och skiljer dem därmed från det som kom att bli den romersk-katolska kyrkan i och med den östliga schismen. Andra historiker beskriver keltisk kristendom som en särpräglad trospraxis i de aktuella områdena.[2] Den förra uppfattningen avvisas numera helt av historiker, men man noterar att det fanns vissa traditioner och praxis som förekom såväl i de iriska som i de brittaniska kyrkorna, men inte i den kristna världen i allmänhet.[3] Bland dessa märks sättet att beräkna påsk, stilen på den tonsur man kunde anlägga, ett unikt botgöringssystem och att det var populärt att "gå i exil för Kristus".[3] Därutöver fanns det olika praxis som utvecklades i vissa delar av Britannien och Irland, men som inte tycks ha spritt sig utanför respektive region. Begreppet keltisk kristendom betecknar därför regionala sedvanor som utmärkte vissa av kyrkorna på Brittiska öarna, snarare än specifika teologiska olikheter.
"Den keltiska kyrkan" som begrepp anses därför vara missvisande eftersom det skulle ha inneburit att det fanns en enad och identifierbar kyrka, helt skild från resten av den västerländska kristendomen.[4] En annan term som förekommer är "insulär kristendom".[5] Patrick Wormald säger att "en vanlig missuppfattning är att det skulle ha funnits en "romersk kyrka" som den "keltiska kyrkan" stod i motsatt förhållande till"[6] På tyska används begreppet Iroschottisch där Lutz von Padberg på samma sätt som Wormald pekar på det orimliga i tanken att det skulle funnits en direkt och motsatt skillnad mellan irländsk-skotsk och romersk kristendom.[7] De keltiska områdena var en del av den romersk-katolska kristendomen i en tid då det fanns betydande skillnader i liturgi och struktur, men med en generell vördnad för biskopen av Rom, som inte var mindre i de keltiska områdena än någon annanstans.[8]
Det är emellertid möjligt att diskutera utvecklingen och spridningen av en tydlig keltisk tradition, särskilt under 500- och 600-talet. Vissa av inslagen i dessa traditioner kan ha förts till Irland av Sankt Patrik. Senare kan andra inslag ha letat sig till Britannien från Irland med den irländsk-skotska missionen under Sankt Columba. De iriska, walesiska, skotska, britanniska, korniska och Manx-kyrkornas historia skiljer sig markant åt efter 700-talet (bland annat med resultatet att det till och med fanns olika iriska traditioner).[9] Senare intresse för ämnet har bland annat lett till ett antal nykyrkliga rörelser, som skapat egna versioner av vad man anser vara keltisk kyrkopraxis.