Klassisk kinesiska

Klassisk kinesiska (文言, pinyin: wényán, direkt översatt: "litterärt (skrift)språk") är benämningen på den form av skriven kinesiska som användes som enhetligt skriftspråk i Kina ända fram till tidigt 1900-tal. Användningen begränsades inte till Kina, utan även i länder med helt obesläktade språk som japanska, koreanska och vietnamesiska användes den klassiska kinesiskan som det lärda skriftspråket, analogt med hur latin användes som ett vetenskapligt lingua franca av vetenskapsmän och diplomater i Europa ända in på 1700-talet.

Den klassiska kinesiskan skiljer sig ganska mycket grammatiskt från dagens "mandarin", men det tros att man för cirka 2200 år sedan talade på det sätt som klassisk kinesiska skrivs. Man vet inte exakt när det skrivna och talade språket skildes åt. Klassisk kinesiska är inte heller ett enhetligt utvecklat språk, utan det skiljer sig stilistiskt och grammatiskt genom historien, även mellan två samtida författare.