Konflikten mellan Libyen och Tchad

Konflikten mellan Libyen och Tchad
Ägde rum 1978–1987 Plats Tchad Utfall Libyskt nederlag
Stridande
Libyen  Tchad GUNT	Tchad  Frankrike  Zaire
Befälhavare och ledare
Muammar al-Gaddafi Goukouni Oueddei	Hissène Habré
Förluster
7500 döda 1000 krigsfångar 800 stridfordon 28 flygplan	1000 döda 112 sårade

Konflikten mellan Libyen och Tchad var ett tillstånd av sporadisk krigföring i Tchad mellan 1978 och 1987. Libyens inblandning i Tchads inre angelägenheter inleddes 1968, då inbördeskriget i Tchad utvidgades till norra Tchad, och blev mer intensivt 1969 då Muammar al-Gaddafi tog makten i Libyen.^[1] Konflikten utmärktes av fyra olika libyska interventioner i Tchad, som skedde 1978, 1979, 1980–1981 och 1983–1987. Vid alla dessa tillfällen hade Gaddafi stöd av ett antal grupperingar i Tchad som deltog i inbördeskriget, medan Libyens motståndare fick stöd av den franska regeringen, som ingrep militärt för att rädda Tchads regering 1978, 1983 och 1986.

Krigets militära mönster avtecknade sig redan 1978. Libyerna tillhandahöll utrustning, artilleri och flygstöd och deras tchadiska allierade stod för infanteriet som utförde det mesta av spanandet och stridandet.^[2] Detta mönster kom att ändras radikalt 1986, mot slutet av kriget, när alla tchadiska styrkor gick samman mot Libyens ockupation av norra Tchad med en enighet som aldrig tidigare hade setts i Tchad.^[3] Detta berövade de libyska styrkorna deras vanliga infanteri, precis när de fann sig i konfrontation mot en rörlig armé, som nu var välutrustad med pansarvärnsrobotar och luftvärnsrobotar, och avslutade därmed Libyens överlägsenhet i eldkraft. Det som följde var det så kallade Toyotakriget, där de libyska styrkorna besegrades och kördes ut från Tchad, vilket blev slutet på konflikten.

Den ursprungliga orsaken till Gaddafis inblandning i Tchad var hans ambition att annektera Aouzouremsan, den nordligaste delen av Tchad, som han gjorde anspråk på med hänvisning till ett oratificerat fördrag från kolonialtiden.^[1] År 1972 blev hans mål, enligt historikern Mario Azevedos bedömning, att skapa en klientstat på Libyens "undersida", en islamisk republik utformad i likhet med hans jamahiriya, som skulle upprätthålla nära band med Libyen och säkra hans kontroll över Aozouremsan, att driva ut Frankrike från området, och att använda Tchad som en bas för att utöka sitt inflytande i Centralafrika.^[4]