Kvickrot | |
![]() | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Växter Plantae |
Division | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass | Enhjärtbladiga växter Monocotyledonae |
Ordning | Gräsordningen Poales |
Familj | Gräs Poaceae |
Släkte | Kvickrotsläktet Elytrigia |
Art | Kvickrot E. repens |
Underart | ssp. repens ssp. arenosa (Spenn.) |
Vetenskapligt namn | |
[[wikispecies:Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski|§]] Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski | |
Synonymer | |
Agropyron repens (L.) Beauv. Elymus repens (L.) Gould Triticum repens L. |
Kvickrot (Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski) är ett perent C3-gräs. Den är ursprungligen från Europa, men är numera utspridd över större delen av världen, framförallt i den tempererade zonen.[1][2] Kvickrot har förökning i såväl sexuell form genom frön som i asexuell form genom underjordiska stamdelar. De underjordiska stamdelarna, rhizom, fungerar även som lagringsorgan; främst för kolhydrater. Att rhizomen skjuter nya skott om de sönderdelas och att herbicider generellt inte lagras ner i rhizomen gör att kvickrot är relativt motståndskraftig mot de flesta herbicider och jordbearbetningsmetoder. Därför var kvickrot ett stort problem inom både jordbruket och trädgårdsodlingen innan glyfosat upptäcktes och togs i bruk på 1970- och 1980-talen. Numera anses kvickrot främst vara ett problem inom ekologisk odling, där den, tillsammans med andra perenna ogräs, ses som ett av de främsta hindren för ett jordbearbetningsfritt jordbruk.[3][4]