LSD

För andra betydelser, se LSD (olika betydelser).

LSD
Systematiskt namn	(6aR,9R)-N,N-dietyl-7-metyl-4,6,6a,7,8,9-hexahydroindol- [4,3-fg]kinolin-9-carboxamid
Övriga namn	LSD, LSD-25, Syra, Acid, Lucy, Delysid, Lysergid, D-lysergsyradietylamid, N,N-dietyl-D-lysergamid
Kemisk formel	C20H25N3O
Molmassa	323,43 g/mol
Utseende	Vita kristaller
CAS-nummer	50-37-3
SMILES	CN1[C@](C2=C[C@@H](C(N(CC)CC)=O)C1)([H])CC3=CNC4=C3C2=CC=C4
Egenskaper
Densitet	1,2 g/cm³
Smältpunkt	83 °C
Faror
Huvudfara	Oförutsägbara psykiska effekter
NFPA 704	0 1 0
LD50	Okänd (människor); mellan 0,3 och 60 mg per kilo kroppsvikt (djur)
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

LSD, LSD-25 eller lysergsyradietylamid, C₂₀H₂₅N₃O, är ett semisyntetiskt psykoaktivt, hallucinogent preparat, i Sverige klassat som narkotika. Ett vanligt svenskt slanguttryck är syra, från den amerikanska engelskans acid. LSD är känt för att inducera ett psykedeliskt tillstånd hos användaren, likt hallucinogenerna psilocybin och meskalin.

LSD syntetiserades för första gången av kemisten Albert Hofmann 1938, vid ett forskningslabb hos läkemedelsföretaget Sandoz. LSD är semisyntetiskt, då det framställs i labb med hjälp av den organiska syran lysergsyra, som utvinns ur Claviceps purpurea. Dess effekter är högst individuella, och kan inkludera kraftigt vidgade pupiller (mydriasis), depersonalisation, illusioner, pseudohallucinationer, en upplevelse av att tiden går långsammare, ökad sensorisk känslighet (exempelvis ökad njutning av musik), högt blodtryck, ökad puls, en känsla av att ha mer energi, med mera.

LSD är inte beroendeframkallande och medför inga fysiologiska risker. Inga kända fall finns då en människa dött av LSD-överdos. Den största risken med LSD är dess opålitliga psykiska effekter, som i värsta fall kan resultera i en drogutlöst psykos. Det som påverkar om en LSD-"tripp" slutar i psykos eller inte beror på personens sinnestillstånd, dos, omgivning, psykiska hälsa och ålder. Risken för psykos är samtidigt mycket liten, och det saknas vetenskapliga belägg för att LSD i sig riskerar att utlösa ett långvarigt eller återkommande psykostillstånd hos individer som inte redan är schizofrena, psykosnära, har en underliggande s.k. "latent psykos" eller blandmissbrukar.^[1][2] Det är även viktigt att skilja på en drogutlöst psykos och en överdos hallucinogena droger, då det senare tillståndet försvinner i takt med att drogruset avtar. Ännu mer sällsynt är utvecklingen av tillståndet posthallucinatorisk perceptionsstörning (HPPD), en psykisk störning som innebär att den drabbade får återkommande flashbacks till (ofta obehagliga) psykedeliska upplevelser. Det finns dock behandling för HPPD, och tillståndet är övergående (från några månader upp till ett år). I mycket sällsynta fall av HPPD varar tillståndet i flera år, och medför påtagligt lidande för den drabbade.

Vid så kallad "snedtripp" är bensodiazepiner och neuroleptika effektiva läkemedel för att dämpa den obehagliga upplevelsen. Ingendera kan med säkerhet eliminera alla effekter av LSD, men kan dämpa de obehagliga effekterna avsevärt.

Till en början användes LSD för experimentella och psykiatriska ändamål, men under 1950- och 1960-talen blev rekreationellt bruk av LSD mycket vanligt i delar av västvärlden. LSD är bland annat förknippat med hippierörelsen, psykedelisk konst och psykedelisk musik.