Landeshoheit var den rätt som innehades av de adliga vasaller inom det tysk-romerska riket som riksomedelbar status, och syftade på deras rätt att regera inom sina egna territorier.[1] De tyska furstarna - oavsett titel - regerade i praktiken som självständiga monarker, men juridiskt sett var de vasaller till den tysk-romerska kejsaren, och detta faktum ifrågasattes aldrig formellt så länge riket existerade.