Lester B. Pearson

Lester B. Pearson
Född	Lester Bowles Pearson 23 april 1897[1][2][3] Toronto, Kanada
Död	27 december 1972 (75 år) Ottawa, Kanada
Begravd	Maclaren Cemetery[4]
Medborgare i	Kanada
Utbildad vid	University of Toronto St John's College, Oxford Peterborough Collegiate
Sysselsättning	Politiker, historiker, diplomat, ishockeyspelare, militär
Befattning
Ledamot av Kronrådet Kanadas ambassadör i USA (1944–1946) Ledamot av Kanadas underhus, Algoma East (1948–1968) Ordförande för FN:s generalförsamling Kanadas officiella oppositionsledare (1958–1963) Partiledare för Kanadas liberala parti (1958–1968) Kanadas premiärminister (1963–1968) Carleton Universitys kansler (1969–1972)[5]
Arbetsgivare	University of Toronto Förenta nationerna Carleton University
Känd för	Grundare av FN:s fredsbevarande styrkor
Politiskt parti
Kanadas liberala parti
Maka	Maryon Pearson (g. 1925–1972, personens död)
Barn	Geoffrey Pearson (f. 1927)
Föräldrar	Reverend Edwin Arthur Pearson[6]
Utmärkelser
Canadian Newsmaker of the Year (1950) Hedersdoktor vid Lavaluniversitetet (1952)[7] Nobels fredspris (1957)[8][9] Companion av Kanadaorden (1968) Herzlpriset (Zionist Organization of America) (1969) Förtjänstorden (1971) Albert B. Corey Prize (1974)[10] Hedersdoktor vid University of Toronto Hedersdoktor vid McGill University Canadian Baseball Hall of Fame Officer av Brittiska imperieorden 1914–15 Star Drottning Elizabeth II:s kröningsmedalj Hedersdoktor vid Universitetet i Ottawa Hedersdoktor vid Princeton University Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Hedersdoktor vid Oxfords universitet Tjeckiska Segermedaljen Hedersdoktor vid Harvard University
Namnteckning
Redigera Wikidata

Lester Bowles "Mike" Pearson, född 23 april 1897 i Newtonbrook i Toronto i Ontario, död 27 december 1972 i Ottawa, var en kanadensisk diplomat och politiker, partiledare för Liberal Party 1958–1968 och Kanadas premiärminister från 1963 till 1968.^[11]

Pearson var även landets utrikesminister från 1948 till 1957. Han representerade Kanada i FN och var ordförande i generalförsamlingen 1952–1953. Han belönades med Nobels fredspris 1957 för sin roll i Suezkrisen.^[11] FN:s fredsbevarande styrkor är hans skapelse.^[11]