Magnetiska konstanten

Den magnetiska konstanten μ₀ (även kallad vakuumpermeabilitet) är en fysikalisk konstant, som förbinder mekaniska och elektromagnetiska enheter med varandra. Inom SI var dess värde exakt

${\displaystyle \mu _{0}=4\pi \ \times \ 10^{-7}\ }$ N/A² = 4π×10⁻⁷ H/m, eller cirka 1,2566×10⁻⁶ H/m.^[1][2]

Detta värde är en konsekvens av den tidigare definitionen av ampere i termer av kraften mellan parallella ledare.^[3] Från 2019, då ampere definieras som ett visst antal elektroner per sekund, så har inte den magnetiska konstanten längre exakt detta värde.

I vakuum är den magnetiska konstanten lika med förhållandet mellan de båda sätten att beskriva magnetfält: B (till exempel för att räkna ut Lorentzkraft) och H (beräknat ur strömmar enligt Ampères lag):

${\displaystyle \mathbf {B} =\mu _{0}\ \mathbf {H} .}$

Den magnetiska konstanten μ₀ hänger ihop med den elektriska konstanten ε₀ och med ljusets hastighet c genom ${\displaystyle \varepsilon _{0}\mu _{0}c^{2}=1}$.

Terminologin för permeabilitet och känslighet introducerades 1872 av William Thomson, 1:e baron Kelvin.^[4] Den moderna notationen av permeabilitet som μ och permittivitet som ε har använts sedan 1950-talet.