Magnus | |
---|---|
Huvud i Trondheim som professor Jan Svanberg anser troligen föreställer Kung Magnus. | |
Regeringstid | 8 juli 1319–15 februari 1364 (44 år och 222 dagar) (Erik Magnusson motregent 1356–1359 och Håkan Magnusson medregent 1362–1364) |
Kröning | 21 juli 1336 i Stockholm |
Företrädare | Birger Magnusson |
Efterträdare | Albrekt av Mecklenburg |
Regeringstid | 8 maj 1319–1355 |
Företrädare | Håkon Magnusson |
Efterträdare | Håkan Magnusson |
Kung av Skåne
| |
Regeringstid | 19 juni 1332–augusti 1360 |
Företrädare | Johan III av Holstein (pantherre) |
Efterträdare | Valdemar Atterdag (kung av Danmark) |
Gemål | Blanka av Namur |
Barn | Erik Håkan Tre eller fyra döttrar med okänt namn |
Ätt | Bjälboätten |
Far | Erik Magnusson |
Mor | Ingeborg Håkansdotter |
Född | April eller maj 1316 |
Religion | Romersk-katolska kyrkan |
Död | 1 december 1374 (58 år) Bömmelfjorden utanför Bergen i Norge |
Magnus Erikssons sigill | |
Kung Magnus domsigill | |
Ett av Bjälboättens heraldiska vapen, vars utförande återkommit i flera ättlingars vapen |
Folkungatiden Sveriges historia 1250-1389 |
---|
Föregås av Förhistorien Valdemar Birgersson 1250-1275 Magnus Ladulås 1275–1290 Birger Magnusson 1290–1318 Magnus Eriksson 1319-1364 Albrekt av Mecklenburg 1364–1389
|
Magnus Eriksson, född i april eller maj 1316, död 1 december 1374 (drunkning), var kung av Sverige 1319–1364, kung av Norge 1319–1355 som Magnus VII och kung av Skåne 1332–1360.[1][2][3] Han var son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter, samt sonson till Magnus Ladulås, och gift 1335 med Blanka av Namur.
Magnus Eriksson är med sina 44 år och 222 dagar den näst längst regerande monarken i Sveriges historia, överträffad enbart av nuvarande kung Carl XVI Gustaf.[4] Han och sonen Håkan (samregent) var de sista svenska kungarna från Bjälboätten (Folkungaätten).
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet kungahuset