Minigun

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Inga källor alls till artikeltexten (2024-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

M134 Minigun
En minigun modell GAU-17/A monterad på en motorbåt från USA:s flotta
Beskrivning
Typ	Kulspruta
Ursprungsland	USA
Tjänstehistoria
Brukstid	1963–idag
Produktionshistoria
Designer	General Electric
Designdatum	1960
Produktionsperiod	1962–idag
Specifikationer
Kaliber	7.62 mm
Piplängd	558,8 mm
Ammunition	7,62 × 51 mm NATO
Längd	801,6 mm
Vikt	38 kg (85 lbs)
Eldhastighet	2 000–6 000 rpm
Utgångshastighet	853 m/s (2 800 ft/s)
Effektiv räckvidd	1 000 m (3 280 ft)

GE Minigun-M134, i svenska försvarsmakten betecknad 7,62 mm kulspruta m/18, kort ksp 18,^{[källa behövs]} är en sexpipig kulspruta som avfyrar cirka 4 000 – 6 000 skott per minut. Konstruktionen uppfanns av Richard Gatling år 1861 och patenterades den 9 maj 1865. Gatlings handdrivna modell "Gatlingkulsprutan", kom först till användning under slutet av det amerikanska inbördeskriget 1861–1865.

När USA gick in i kriget i Vietnam den 1 augusti 1964 ökade behovet av en kulspruta med hög eldhastighet. General Electric fick till uppgift att tillverka ett vapen som motsvarade USA:s krav. Ingenjörerna på General Electric skalade ner det redan fungerande systemet hos den 20 millimeters M61 Vulcan till kaliber 7.62x51mm NATO. Vapnet började tillverkas 1963 och är fortfarande i produktion. De sex piporna roterar med hjälp av en elektrisk motor. Den amerikanska arméns tanke var att montera vapnet på helikoptrar av typen UH-1 Iroquois för att kunna attackera främst fiendens infanteri och lättare trupptransporter.