Napoleonkrigen

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Napoleonkrigen
Över: Slaget vid Austerlitz Under: Slaget vid Waterloo
Ägde rum 1803–1815 Plats Europa, Atlanten, Medelhavet, Nordsjön, Río de la Plata, Franska Guyana, Västindien, Indiska oceanen, Nordamerika, Sydkaukasien Resultat Koalitionsseger, Wienkongressen Slutet för Första franska kejsardömet Napoleon I skickas i exil på St. Helena Restauration av Bourbonmonarkin Etablering av Kungariket Förenade Nederländerna Upplösning av Tysk-romerska riket och Danmark-Norge, etablering av Svensk-norska unionen Uppsving för Brittiska imperiet som den dominerande världsmakten Preussen etablerar sig som ny stormakt[1] Nedgång för de spanska och de portugisiska imperierna Ökad nationalism och liberalism
Stridande
Storbritannien  Österrike[a][b] (1804-1805, 1809, 1813-1815)  Ryssland[c] (1804-1807, 1812-1815)  Preussen[b] (1806-1807, 1812-1815)  Spanien[d] (1808-1815) Portugal (1804-1807, 1809-1815)  Sicilien[e]  Kyrkostaten  Osmanska riket [m](till 1803, sen 1809-1812)  Sardinien  Sverige[f] (1804-1809, 1812-1815)  Nederländerna(1815)  Braunschweig Toscana  Schweiz Franska rojalister Hannover Nassau Montenegro (1806-1814) Persien (1807-1812)[q]	Frankrike Hertigdömet Warszawa[g]  Italien Holland[h] Etrurien[i] Schweiziska mediationstiden  Kungariket Neapel [j] Rhenförbundet:[k][n] Bonapartiska Spanien (1808-1813)[d]  Spanien(1803-1808)[d] Danmark-Norge[l]  Osmanska riket (1806-1809)[m]  Österrike (1809-1813)[a][b]  Ryssland (1807-1812)[c]  Preussen (1807-1812)[b] Persien (1804-1807,1812-1813)[q]  Sverige (1809-1812)[f]
Befälhavare och ledare
William Pitt Hertig av Wellington Horatio Nelson  † John Moore  † Frans I Ärkehertig Karl Prins von Schwarzenberg Ärkehertig Johan Alexander I Michail Kutuzov Michail Barclay de Tolly Greve Bennigsen Pjotr Bagration  † Fredrik Vilhelm III Gebhard von Blücher Hertig av Braunschweig  † Prins av Hohenlohe Ferdinand VII Miguel de Álava Prins Johan William Beresford Miguel Pereira Forjaz Vilhelm II Ferdinand IV Gustav IV Adolf Prins Karl Johan[o] Georg Carl von Döbeln Carl Johan Adlercreutz Hans Henric von Essen Fredrik Vilhelm† Ludvig XVIII Petar I Petrović-Njegoš Fat′h-Ali Shah Qajar Abbas Mirza Selim III Mahmud II Muhammed Ali Pasha	Napoleon I Louis Alexandre Berthier Joachim Murat Louis Nicolas Davout Jean Lannes  † André Masséna Michel Ney Jean-de-Dieu Soult Jean-Baptiste Bessières  † och andra marskalkar Louis Thomas Villaret de Joyeuse Joseph I[p] Louis I Prins Poniatowski  † Prins Eugène Jerome Napoleon Maximilian I Fredrik August I Fredrik I Fredrik VI Karl August Ernst Peymann Fat′h-Ali Shah Qajar Abbas Mirza
Förluster
Mellan 3 350 000 och 6 500 000
Noter ^ Termen "Kejsardömet Österrike" togs i bruk efter att Napoleon krönte sig själv "kejsare av det franska" (Empereur des Français) år 1804, varvid Frans II tog titeln "Österrikes kejsare" (Kaiser von Österreich) som svar på detta. Tysk-romerska riket upplöstes 1806 och därmed blev "Österrikes kejsare" Frans främsta titel. Av denna anledning används "Kejsardömet Österrike" ofta i stället för "Tysk-romerska riket" för enkelhetens skull när man talar om Napoleonkrigen, trots att de två enheterna inte är synonyma. ^ Både Österrike och Preussen blev allierade med Frankrike under en kort tid och bidrog med styrkor till den franska invasionen av Ryssland 1812. ^ Ryssland blev Frankrikes bundsförvant efter freden i Tilsit 1807. Alliansen bröts 1810, vilket ledde till den franska invasionen 1812. Under den tiden förde Ryssland krig mot Sverige (1808-1809) och Osmanska riket (1806-1812) och formellt mot Storbritannien (1807-1812). ^ Spanien var Frankrikes bundsförvant tills en smygande fransk invasionen 1808, då Frankrike stred i Spanska självständighetskriget. ^ Sicilien var i personalunion med Neapel tills Neapel blev en fransk klientrepublik efter slaget vid Campo Tenese 1806. ^ Nominellt förklarade Sverige krig mot Storbritannien efter dess nederlag mot Ryssland i Finska kriget (1808-1809). ^ Napoleon etablerade Hertigdömet Warszawa styrt av Kungariket Sachsen 1807. Polska legioner hade redan tjänstgjort i de franska arméerna i förväg. ^ Franska kejsardömet annekterade Kungariket Nederländerna 1810. Holländska soldater kämpade mot Napoleon under de Hundra dagarna 1815. ^ Franska kejsardömet annekterade Kungariket Etrurien 1807. ^ Kungariket Neapel, under kort tid allierad med Österrike 1814, allierade sig med Frankrike igen och stred mot Österrike under Neapolitanska kriget 1815. ^ Sexton av Frankrikes allierade bland de tyska staterna (inklusive Bayern och Württemberg) etablerade Rhenförbundet i juli 1806 efter slaget vid Austerlitz (december 1805). Efter slaget vid Jena-Auerstedt (oktober 1806), allierades sig flera olika tyska stater som tidigare hade stridit vid sidan av de antifranskallierade, inklusive Sachsen och Westfalen, sig med Frankrike och anslöt sig till förbundet. Sachsen bytte sida igen 1813 under slaget vid Leipzig, vilket gjorde att de flesta andra medlemsstater följde snabbt efter och förklarade krig mot Frankrike. ^ Danmark-Norge var neutralt tills slaget om Köpenhamn. Danmark tvingades överlåta Norge till Sverige genom freden i Kiel 1814. Efter ett kort svenskt fälttåg mot Norge trädde Norge in i en personalunion med Sverige. ^ Osmanska riket stred mot Napoleon i franska fälttåget i Egypten och Syrien som en del av Franska revolutionskrigen. Under Napoleons tid 1803-1815 deltog kejsardömet i två krig mot de allierade: mot England i anglo-turkiska kriget (1807-1809) och mot Ryssland i rysk-turkiska kriget (1806-1812). Ryssland var dock allierad med Napoleon 1807-1812. ^ Dessa fyra stater var de ledande nationerna i förbundet, men förbundet bestod av totalt 43 furstendömen, riken och hertigdömen. ^ Var en befälhavare för den franska kejsardömet, som marskalk Jean-Baptiste Bernadotte, 1804-1810. ^ Joseph Bonaparte regerade som Joseph I av Neapel och Sicilien den 30 mars 1806 till 6 juni 1808 och Spanien från 8 juni 1808 till den 11 december 1813. Han tjänsgjorde också som en fransk befälhavare före och efter dessa två regimer. ^ Persien stred mot Ryssland 1804-1813; ryssarna var allierade med Napoleon 1807-1812. ^ USA stred mot Storbritannien dess allierade mellan 1812 och 1815.

Napoleonkrigen var en serie krig i Europa som löpte från 1803 till 1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. De var fortsättning på de krig som utlöstes av franska revolutionen 1789. Napoleons arméer erövrade stora delar av Europa, men hans makt kollapsade efter Frankrikes katastrofala invasion av Ryssland 1812 och slaget vid Leipzig 1813. Kejsardömet led slutligen ett fullständigt militärt nederlag vid Waterloo vilket resulterade i restaurationen av bourbonska monarkin i Frankrike.

Krigen resulterade i upplösningen av tysk-romerska riket och sådde frön av gryende nationalism i Tyskland och Italien som skulle leda till de två nationernas respektive konsolideringar senare under århundradet. Under tiden började det globala spanska imperiet nystas upp då franska ockupationen av Spanien försvagade Spaniens grepp över sina kolonier, vilket gav en öppning för nationalistiska revolutioner i spanska Amerika. Som en direkt följd av Napoleonkrigen, blev brittiska imperiet den främsta världsmakten under det kommande 100 åren^[2] och påbörjade därmed Pax Britannica.

Ingen enighet råder om när franska revolutionskrigen upphörde och Napoleonkrigen började. En åsikt är den 9 november 1799 då Bonaparte tog makten i Frankrike genom Brumairekuppen. Den 18 maj 1803 är det vanligaste datumet eftersom detta var när en förnyad krigsförklaring mellan Storbritannien och Frankrike (på grund av kollapsen av freden i Amiens) avslutade den enda perioden av allmän fred i Europa mellan 1792 och 1814. Napoleonkrigen avslutades efter Napoleons slutliga nederlag vid Waterloo den 18 juni 1815 och Andra Parisfreden.