Narkolepsi

Narkolepsi, av grekiskans νάρκη (narke) med betydelsen sömn eller avdomning, och λήψης (lepsis), med betydelsen anfall, är en ovanlig neurologisk sjukdom som kännetecknas av obetvingliga, dagliga sömnattacker med REM-sömn, och ofta även attacker med nedsatt muskeltonus (ofrivillig avslappning i skelettmuskulaturen) i samband med sinnesrörelse, så kallad kataplexi. Till detta kan även komma hallucinationer i samband med insomnande eller uppvaknande och sömnparalys, det vill säga en övergående förlamning i skelettmuskulaturen i samband med insomnande eller uppvaknande.

Narkolepsi är ett underdiagnostiserat tillstånd. Den drabbade missuppfattas ofta som lat och apatisk av omgivningen, vilket leder till minskad psykosocial funktion, och därmed risk för komorbid depression.^[1] Sjukdomen är livslång men förkortar inte livslängden. Med undantag för enstaka fallrapporter, där behandling med antikroppar alldeles i samband med insjuknandet har kunnat påverka sjukdomsförloppet i positiv riktning, utgörs behandlingen av läkemedel som dämpar symptomen.

Narkolepsi hos människan orsakas av att en grupp nervceller i hjärnan som är inblandade i regleringen av sömn och vakenhet går under,^[2] troligen beroende på att kroppens eget immunförsvar angriper dessa celler i en så kallad autoimmun reaktion. Forskning om narkolepsi bedrivs dels rörande de grundläggande sjukdomsmekanismerna, dels rörande utveckling av nya mediciner för behandling av sjukdomens uppkomst och symptom. Diagnosen ställs på sjukhistorien, blod- och likvorprover samt efter utredning på sömnlaboratorium.

Narkolepsi kallas ibland felaktigt för sömnsjuka,^[3] vilket egentligen är ett vidare begrepp som omfattar en rad olika sjukdomstillstånd med liknande symtom.