Odal är en historisk arvsrättslig term för jord och gård som under flera generationer ägts av samma släkt. Vissa svenska landskapslagar inskränkte hur odaljord ärvdes och såldes. Odaljord skulle bevaras hel och odelad; den fick alltså inte säljas fritt och inte heller delas upp på flera arvingar. I modern svensk lagstiftning finns inte begreppet kvar.
I Norge är odelsrett inskrivet i grundlagen och gäller fortfarande. Lagen har existerat som odels- og åseterett sedan 900-talet och innebär att äldsta barnet ärver. En person som tar över en gård på odelsrett i Norge kallas odelsbonde. 85 % av alla gårdar i Norge är odelsgårdar.[1]
I svenska språket var odalman eller odalbonde en självägande bonde vars arvejord gått i arv i flera generationer. Begreppet står i motsats till arrenderande bönder (landbor), exempelvis kronobönder.
Odalgods var i 1734 års giftomålsbalk en term för ena makens enskilda egendom, i motsats till makarnas gemensamma egendom giftorättsgodset.[2]
Odaljord var ett flertydigt begrepp:[2]
- i motsats till allmänning betecknar odaljord enskilt ägd mark
- i motsats till jord som arrenderas av en åbo eller torpare betecknar odaljord det som odlas av ägaren själv eller dennes tjänstefolk
- i motsats till utägor och köpejord, den sammanhållna huvudgården
- ^ http://www.bygdeforskning.no/dynamisk/Publikasjoner_PDF/Notat%205.06.pdf[död länk]
- ^ [a b] Odaljord i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)