Ohms lag

Ohms lag beskriver förhållandet mellan elektrisk spänning, elektrisk resistans och elektrisk ström för en linjär resistor. Den är uppkallad efter den tyske fysikern Georg Ohm som i boken Die galvanische Kette mathematisch bearbeitet år 1827 lade fram belägg för förhållandet mellan de nämnda elektriska storheterna.

Den elektriska spänningen U över en resistans är proportionell mot den elektriska strömmen I:

${\displaystyle U=R\cdot I}$

Sambandet kan också formuleras som (^[1]):

${\displaystyle I={\frac {U}{R}}}$

eller

${\displaystyle R={\frac {U}{I}}}$

där

U = Spänning [V] - Anm: U härrör från tyskans Unterschied som betyder skillnad det vill säga potentialskillnad.

I = Ström [A] - Anm: I härrör från franskans intensité de courant det vill säga strömstyrka.

R = Resistans [Ω]

För icke-linjära resistorer är R inte konstant utan en funktion av spänning, ström, ljus, värme eller någon annan faktor.

För likspänning och medelvärdesbildade växelstorheter, effektivvärden, gäller:

${\displaystyle P=U\cdot I\quad (1)}$

där

P = Effekt [W]

U = Spänningens effektivvärde [V]

I = Strömmens effektivvärde [A]

Ohms lag gäller för likström och likspänning. För växelspänning tillkommer en induktiv eller kapacitiv komponent förutom den resistiva och förhållandet mellan spänning och ström anges i stället med en impedans Z:

${\displaystyle U=Z\cdot I}$

Om en elektrisk komponent som påförs en växelspänning inte orsakar fasförskjutning mellan spänning och ström, beter sig komponenten som en resistor enligt Ohms lag. Med effektlagen (1) kan effekten som utvecklas i den elektriska komponenten beräknas om enbart strömstyrka och resistans är kända.