Parker och grönområden utgör drygt 40 procent av Stockholms kommuns yta. Inom kommunen finns såväl stora strövområden och naturreservat som anlagda parker och strandpromenader.[1]
Liksom i husbyggnadsarkitekturen och stadsplaneringen i Stockholm har även trädgårdsarkitekturen orienterat sig efter tidens konstriktningar. 1600-talets strama barockträdgård avlöstes på 1700-talet av den mjukare engelska landskapsparken och 1800-talets romantiska trädgårdsanläggningar. Under 1800-talets slut gjordes det till regel att - med några få undantag - låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planteringar. På det viset fick Stockholm en lång rad parker som bjuder på en grandios utsikt.
På 1930-talet anlades parker i Stockholmsstilen, som präglades av funktionalismen och av sociala idéer och räknades i början av 1950-talet till världens mest progressiva parkpolitik som rönte internationell uppmärksamhet bland trädgårdsarkitekter och anläggare.[2]
Under stadsträdgårdsmästaren Holger Blom upplevde Stockholms parker på 1930-, 1940- och 1950-talen en storhetstid. Parken skulle inbjuda till lek, spel och rekreation. Den skulle också vara lättillgänglig och funktionell. Stadens parker skulle kompensera dem som bodde i hyreshus för villaägarens trädgård. Under denna tid tillkom verksamheter som Parklek och Parkteatern.[3]
Kungsträdgården, från början Gustav Vasas köksträdgård, blev på 1700-talet tillsammans med Humlegården Stockholms första parker som allmänheten fick besöka. Kungsträdgården är fortfarande en populär samlingsplats för stockholmare och turister.[4]
Sedan 1 september 2009 har Stockholm åter en stadsträdgårdsmästare, en tjänst som inte funnits sedan Holger Bloms pensionering 1971. Det är Pia Krensler, utbildad landskapsarkitekt, som ska ansvara för stadsmiljöutformningen på stadens gator och torg samt i större parker.[5]