Persisk litteratur (persiska: ادبیات پارسی adabiāt-e pārsi) är ett samlande begrepp för den litteratur som är författad på persiska. Den persiska litteraturen är bland de äldsta i världen, spänner över tusentals år och har påverkat litteraturens utveckling i många andra kulturer i Asien och i Europa.[1] Den persiska litteraturen är nära knuten till begreppet frahang, som innefattar hövlighet, bildning och kultur.[2] Redan under akemeniderna fanns det en rik muntlig och skriftlig persisk litterär tradition som går tillbaka till 600-talet f.Kr.[3]. Det allra äldsta forntida materialet har i stor utsträckning gått förlorat men det omnämns i andra källor, såsom den antika pahlavilitteraturen och Gamla Testamentet.
Den persiska litteraturen har författats över ett stort geografiskt område där det persiska språket talats och använts, däribland dagens Iran, Turkiet, Balkanhalvön, Kaukasien, Irak, Afghanistan, Indien, Pakistan och Centralasien. Den behöver inte nödvändigtvis vara skriven av författare med persiska som modersmål. Fram till 1900-talet var persiska ett stort litteraturspråk i Osmanska riket och i Indien.[3] Pakistans nationalskald Mohammad Iqbal skrev huvudsakligen sin poesi på persiska. Den persiska litteraturen har beskrivits som en av mänsklighetens rikaste och mest mångsidiga litterära traditioner.[4] Johann Wolfgang von Goethe betecknade den som en av världslitteraturens fyra huvudsakliga litterära kulturer.[5]
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet ne