Pervasive refusal syndrome (PRS) eller Pervasive arousal withdrawal syndrome (PAWS) är en sällsynt men allvarlig psykiatrisk störning hos barn, som först beskrevs av Bryan Lask och hans kollegor år 1991. Så sent som 2011 inkluderas den inte i det psykiatriska klassifikationssystemet. PRS kännetecknas av en vägran att äta, dricka, prata, gå eller ta hand om sig själv, samt ett starkt motstånd mot behandling. PRS är väldigt ovanlig och dess orsak är oklar, men störningens allvarlighet gör den livshotande. Störningen börjar ofta med ett 'virus' eller att barnet känner 'smärta', som resulterar i ett behov av att rådfråga en läkare eller gå till sjukhuset. PRS börjar långsamt, men barnet förvärras snabbt och blir ovilligt eller inte kapabelt till att göra något på egen hand. De vägrar låta andra ta hand om dem, eller hjälpa dem att äta, och är mycket deprimerade. Det är inte garanterat att återhämtning kommer att ske, och det är en lång och komplicerad process, som involverar specialiserad sjukvård. Men blir patienten frisk händer återfall mycket sällan.
En familj med psykiatrisk historia eller miljömässiga stressfaktorer kan också spela en roll. Sjukhusvistelse är nästan alltid nödvändigt och återhämtningsperioden är lång, omkring 12,8 månader. Under återhämtningsperioden försvinner symptomen i motsatt ordning de uppkom. Det betyder alltså att om matvägran var det första symptomet, kommer det att försvinna sist. 67% av fallen visar fullständig återhämtning.