Pleokroism (från grekiska: ”πλεων” = pléon för ’mer’ och ”χρωμα=chroma för ’färg’) är en inre optisk egenskap hos färgade anisotropa mineral och kemiska ämnen. Vid pleokroism är ljusabsorptionen olika i olika riktningar[1]. Skillnaden kan vara olika stark absorption – svagare eller starkare färg – eller så är den spektrala absorptionsfördelningen olika – exempelvis kan en kristall se rödaktig ut i en riktning och blåaktig i en annan riktning. Anisotropa ämnen som tillhör det hexagonala, trigonala eller tetragonala kristallsystemet kan uppvisa två olika huvudfärger. Detta benämns ibland dikroism, (tvåfärgad). Ämnen som tillhör det ortorombiska, monoklina eller triklina kristallsystemet kan uppvisa tre olika huvudfärger. Detta benämns ibland trikroism, (trefärgad)[2]. Betraktas ämnet i sned vinkel mellan de olika huvudfärgerna blir resultatet en blandning av de olika färgerna[2]. Pleokroism uppträder inte i isotropa ämnen såsom amorfa, det vill säga icke kristallina ämnen, och inte heller i mineral tillhörande det kubiska kristallsystemet. Men om isotropa ämnen utsätts för exempelvis enkelsidigt tryck kan pleokroism uppträda[2]. Alla naturliga ädelstenar som uppvisar pleokroism är dubbelbrytande.
Endast ett fåtal mineral har så stark pleokroism att det kan ses med blotta ögat. I övriga fall måste instrument användas för att fastställa pleokroism.