Pluralism

Pluralism är ursprungligen en metafysisk term som står i motsatsställning till dualism och monism. Från metafysiken har begreppet överförts till andra områden, främst till den politiska filosofin.

• Substanspluralism, som till skillnad från tron på ett urämne utgår från att det finns flera olika substanser, är en åsikt som finns dold i flera filosofers teorier, som brukar betraktas som dualister eller monister, till exempel René Descartes som menade att själen har flera substanser.

• Metodologisk pluralism finns av två slag:
  • Svag metodologisk pluralism är åsikten att vetenskapen främjas av att flera olika konkurrerande metoder används parallellt, även om det är troligt att en metod är mer rationell än den andra, se Paul Feyerabend.
  • Stark metodologisk pluralism implicerar att det förekommer olika vetenskapliga metoder och att det är omöjligt att göra rationella val mellan dem. Denna ståndpunkt förknippas ibland med Thomas Kuhn och hans teorier om paradigm och paradigmskiften, men det är oklart om han stöttade synsättet.

• Värdepluralism är en värdeteoretisk åskådning som menar att det finns flera företeelser som har intrinsikalt värde, i motsats till exempelvis hedonismen som påstår att endast det psykologiska välbefinnandet har intrinsikalt värde. Värdepluralister menar således att saker kan vara värdefulla på olika sätt: till exempel är kärlek och att äta något gott inte nödvändigtvis värdefulla genom att vara bärare av samma underliggande värde.^[1]

• Politisk pluralism är en åskådning inom den politiska filosofin med nära koppling till liberalism. Den gör gällande att det verkar finnas en mängd olika sätt att leva meningsfulla liv, och att staten eller samhället gör bäst i att respektera dessa olikheter. I praktiken handlar det ofta om minoriteters rättigheter och individuella friheter. I en besläktad bemärkelse används ibland pluralistiska samhällen som synonym för liberala demokratier, eftersom dessa bygger på fri åsiktbildning samt tanke- och religionsfrihet.