Romarriket | |
![]() Romarrikets statsskick och förvaltning | |
Historiska perioder | |
Roms kungatid 753–509 f.Kr. Romerska republiken | |
Ordinära magistrater | |
Konsul (Rom) Praetor Prokonsul Propraetor |
Edil Kvestor Tribun Censor Curator |
Extraordinära magistrater | |
Diktator Magister Equitum |
Ståthållare triumviri Decemvir |
Ämbeten, titlar och hederstitlar | |
Kejsare | |
Legatus Dux Officium Prefekt Praetorianprefekt Vicarius Vigintisexviri Liktor Magister militum Imperator |
Princeps senatus Pontifex maximus Tetrark Augustus Augusta Africanus Caesar Dekurion Dominus Domina |
Institutioner och juridik | |
Romerska senaten Cursus honorum Romerska folkförsamlingen |
Romersk rätt Romerskt medborgarskap Imperium Auktoritet Kollegialitet |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Pontifex maximus är titeln på den främste översteprästen inom den romerska religionen. Titeln betyder bokstavligen översatt "den störste brobyggaren", där pontifex betyder "präst", "brobyggare", och maximus, "störst".
I det antika Rom var pontifex maximus den främste medlemmen av prästkollegiet (Pontifices[1]), och detta var religionens viktigaste ämbete. Fram till 254 f.Kr. krävdes det att innehavaren var patricier.
De romerska kejsarna bar titeln fram till övergången till kristendomen. För de polyteistiska kejsarna innebar titeln rätten att offra till gudarna och inleda vissa ceremonier till deras ära. Den förste kejsaren som innehade titeln var Augustus; den tilldelades honom av Roms senat. När kejsar Claudius skulle föräras titeln på samma sätt avböjde han; efter honom var titeln dock mer regel än undantag.
Titeln pontifex maximus gavs till påveämbetet av de kristnade romerska kejsarna. Påve på latin är än idag pontifex maximus och kan ses som den sista kvarlevande titeln från det gamla romerska riket.