Prologen till Snorres Edda

Prologen till Snorres Edda skrevs för att ge en kristen bakgrund till de hedniska myter som berättas i Gylfaginning och Skáldskaparmál. Hedendomen förklaras här som en slags naturreligion som uppstått då människor, som ännu inte nåtts av det kristna budskapet, genom egna naturiakttagelser kunnat ana tillvaron av en högre makt. De hedniska gudarna tolkas euhemeristiskt, det vill säga de antas från början ha varit framstående forntida kungar och erövrare, vilka efter sin död kommit att dyrkas som gudar. Gudamyterna blir då ingenting annat än förvanskad och halvt bortglömd historia.

Euhemeristiska tolkningar av den hedniska gudavärlden var populära under hela medeltiden, i synnerhet bland historieskrivare; till exempel Gregorius av Tours, Rudolf av Fulda och Saxo Grammaticus, med flera. Mer didaktiskt inriktade författare föredrog dock ofta att se de hedniska gudarna som manifestationer av djävulen, vilket är den vanligaste förklaringen i medeltida hagiografier.^[1]

Genom att inordna Eddans berättelser i den samtida kristna världsbilden kunde Snorre också förebygga kyrklig kritik mot bokens innehåll. Huruvida detta varit ett huvudsyfte är osäkert,^[2] men överdriven renlärighet hade tidigare förekommit på Island, till exempel under den nitiske Jón Ögmundarsons tid som biskop.