Religionsfrihet

Religions- och trosfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse och över hur övertygelsen ska utövas, inklusive rätten att inte ha några övertygelser och att stå utanför religiösa samfund. Religions- och trosfriheten omfattar även en ateistisk övertygelse.^[1] Religionsfriheten kan ses både som en universell rättighet, och som en angelägenhet mellan staten och den enskilde. Det senare synsättet innebär att staten inte har rätt att med lagstiftning eller med ingripanden, inskränka den enskildes rätt till religionsfrihet, med vissa förbehåll. Det förra synsättet innebär att det även är en angelägenhet mellan individer.

Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen (inkorporerad i svensk författningssamling som SFS 1994:1219), artikel 9

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Jämförbara rättigheter är yttrandefrihet och mötesfrihet.