Svearna var en nordgermansk[1][2] folkstam som levde i nuvarande Sverige åtminstone från någon gång under vikingatiden, troligen långt tidigare, och framåt. Svearna ligger bakom nationsnamnet Sverige som är en sammandragning av "Svea rike" (Svea är fornsvenskt genitiv av svear).[3] Historiskt har staten Sverige beskrivits som en fortsättning på ett Svea rike, en hypotetisk statsbildning skapad av svearna.
Den första gången svear möjligen omnämns i skrift är hos den romerske statsmannen och historikern Tacitus år 98 e.Kr. I sin bok Germania omnämner han svioner (latin: Suiones, som möjligen är språkligt besläktat med svear[2]).[4]. Professor Birger Nerman var väldigt tveksam till att Tacitus benämnde svearna eftersom det inte finns några bevis för en sveamakt förrän långt senare[5]. Ytterligare bekymmer är att Tacitus menar att svionernas land ligger helt omgiven av hav (se Romarna nedan).
Goten Jordanes nämner sedan omkring år 500 suehans (-hans; ungefär "skara") och suetidi (möjligen samma som Svíþjóð och Svíþjúð). Inget av namnen syftar nödvändigtvis på svearna.[6]
Snorre Sturlasson beskriver i Ynglingasagan att Oden och hans folk invandrade från "Asland" eller "Ashem", öster om Don, för att bosätta sig i Sigtuna.
En invandring till området norr om Mälaren skedde möjligen efter mitten på 400-talet då en omvälvning skedde i landskapet och i gravskicket.[5]