Uranbrytning

Uranbrytning är den process som utvinner uranmalm ur marken. 57% av världens uranbrytning sker via in situ-lakning, med resterande del fördelad på brytning under jord och brytning i dagbrott ^[1]. Den förekommer i stora brytningsvärda mängder endast inom ett litet antal länder i världen, då resursen är relativt sällsynt.

Gruvindustri med allt från prospektering till den första portabla produkten, yellowcake. Den kan även vara baserad med havsvatten som källa.^[2] Verksamheten är en del av kärnbränslecykeln, som är en uppsättning insatser för att ta fram bränsle till kärnkraftverk.

• Prospektering efter nya fyndigheter,
• Iordningställande av en fyndplats för exploatering av en fyndighet (tillstånd, konstruktion och installation av utrustning, eventuellt byggande av tillgångsöppningar),
• Malmutvinning, exklusiv extraktion eller som co- eller biprodukt vid utvinning av guld, koppar eller fosfat.
• Koncentration av uran till transportabel yellowcake , samt försäljning av uran
• Återställning av lägen på fast mark, när tillgången är uttömd eller verksamheten upphört.

Den globala produktionen av uran under 2008 uppgick till 43.853 ton, varav 20% bröts i Kanada. Kanada, Kazakstan, och Australien är de tre största producenterna och står tillsammans för 59% av världsproduktionen av uran. Andra viktiga länder som producerar mer än 1000 ton uran per år Namibia, Ryssland, Niger, Uzbekistan och USA.^[3]